Någon organiserad, allmän nyhetsförmedling förekom inte under medeltiden, inte heller under 1500- och 1600-talen. Innan dagstidningsväsendet växte fram existerade i stället parallella, kvalitativt helt olika, former för nyhetsförmedling, som riktade sig till speciella grupper i samhället.

Majoriteten av dåtidens svenskar, det vill säga vanliga bönder, tog del av nyheter när de trädde i kontakt med det offentliga samhället – på ting, i kyrkan eller när man fick besök av vägfarande.

Köpmännen hade däremot en mer utvecklad nyhetsförmedling, eftersom deras yrke var beroende av kunskapsinhämtning. Det var allmänt bruk att man skickade meddelanden med köpmän som man visste var på väg åt ett visst håll; dessa köpmän fungerade därvid som inofficiella posttjänstemän.

De stora europeiska handelshusen började under senmedeltiden dessutom vidarebefordra så kallade nyhetsbrev. Det stora tyska bankirhuset Fugger sände på 1500-talet ut nästan dagliga brev benämnda Zeytungen, i vilka läsarna informerades om ekonomiska och politiska händelser. När man till fullo insåg nyhetsbrevens och boktryckarkonstens potential kom dessa nyhetsbrev under första hälften av 1600-talet att utvecklas till tidningar – men även dessa hade länge huvudsakligen en köpmannaläsekrets.

Allra mest intensiv var naturligtvis nyhetsförmedlingen i samhällets politiska och kyrkliga överskikt, där man använde sig av kurirer. Under medeltiden hade dessa i uppdrag att både muntligen och skriftligen redogöra för sitt budskap. Den typen av postgång var betydligt snabbare än de flesta dåtida färdsätt, eftersom budbärarna reste ensamma och inte behövde ta hänsyn till medresenärer. Som exempel kan nämnas att en skrivelse från Vadstena kloster till ärkebiskopen av Uppsala daterad 26 april 1416 besvarades av en samling biskopar i Stockholm den 6 maj – och då får man räkna med att brevet knappast påbörjade sin resa norrut samma dag det daterades och heller inte nådde fram till Stockholm samma dag det besvarades.

När det gällde internationella nyheter, även mycket stora dylika, kunde nyhetsförmedlingen emellertid vara med våra ögon sett bisarrt långsam. Efter slaget vid Lützen den 6 november 1632 dröjde det mer än en månad innan riksrådet i Stockholm fick besked om att Gustav II Adolf hade stupat.

Dick Harrison, docent, historiska institutionen vid Uppsala universitet