Frivilliga sökte sig i stora skaror till det spanska inbördeskriget åren 1936–39, även från Sverige. Men större delen av de utländska krigsdeltagarna anslöt sig till den republikanska sidan i de så kallade internationella brigaderna. Av de kanske 60 000 brigadisterna var drygt 500 svenskar, av vilka en tredjedel stupade. På den republikanska sidan fanns också flera hundra sovjetiska rådgivare.

På den andra sidan, nationalisterna eller Franco-sidan, fanns utländskt stöd främst från Italien (som sände 70 000 soldater) och Tyskland (främst flygstyrkor i den så kallade Condolegionen). De trupper som Mussolini respektive Hitler sände till Francos stöd var, liksom Stalins rådgivare, naturligtvis inte frivilliga i vedertagen bemärkelse.

Veterligen deltog inga svenska frivilliga på Franco-sidan. Någon värvningsverksamhet organiserades heller aldrig av de fascistiska och nazistiska grupperingarna i Sverige, på det sätt som en del av dessa, i alla fall inofficiellt, stödde värvningen av svenska frivilliga till det tyska Waffen-SS från 1941. Man kan diskutera varför det förhåller sig på det viset. Den svaga entusiasmen för Franco-sidans sak i Sverige är självfallet en förklaring. Även i de politiska kretsar som stödde nationalisterna fann säkert få anledning att överväga en egen insats, inte minst med tanke på att såväl Italien som Tyskland öppet stödde Franco och ingen organiserad värvning av utländska frivilliga förekom. På motsvarande sätt var propagandan för och det uppenbara behovet av en frivilliginsats på den republikanska sidan tydlig.

Det fanns dock svensk militär som besökte Franco-sidan under kriget. Med hjälp av en internationell militärkommission organiserades repatrieringen av de internationella brigaderna mot slutet av år 1938. I den kommissionen deltog två svenska officerare. Som observatörer i Nationernas förbunds regi reste de längs fronten på den nationalistiska sidan och rapporterade utförligt hem till försvarsstaben om sina iakttagelser av det moderna krigets konsekvenser.

Frånvaron av svenska insikter i spanska inbördeskriget från Franco-sidans perspektiv illustreras av att Svea livgardes officerskår år 1939 till sin mäss i Stockholm inbjöd en av de svenska frivilliga i internationella brigaderna, för att redogöra för sina erfarenheter från krigsskådeplatsen inför en församling som sannolikt stod mycket långt ifrån honom politiskt.

Lars Ericson, Krigsarkivet, författare till boken Svenska frivilliga (1996)