Uttrycket används ju vanligen som en beteckning för Nazityskland, som Hitler också kallade ”det tusenåriga riket”. Båda dessa begrepp är kiliastiska, de uttrycker tron att historien utvecklas mot ett utopiskt slutstadium. I detta fall skulle två riken (eller skeden) avlösas av ett slutgiltigt och oändligt tredje.

Uttrycket har religiöst ursprung. Man brukar tillskriva det den teologiska mystikern Joakim av Fiore som levde i Italien under 1100-talet. Han delade in det historiska skeendet i tre faser: Faderns (Lagens), Sonens (Evangeliets) och Den helige andens. Det sistnämnda skedet, alltså slutskedet, skulle vara en tid av kärlek och frihet.

Termen övertogs av samhällsfilosofen Arthur Moeller van den Bruck i boken Das dritte Reich(1923). Författaren blickade tillbaka på det splittrade tyskromerska riket och Bismarcks statsbildning och ansåg att båda definitivt hörde till historien. Nu måste man skapa något helt nytt – dock inte weimarrepublikens partivälde eller en socialistisk republik – utan ett samlat Tyskland, där motsatsparet höger-vänster ersatts av ett tredje alternativ, ett nationellt-socialt. Även om Hitlers nationalsocialister inte helt övertog Moeller van den Brucks tankegods (han dog 1925), tyckte de att termen Das dritte Reich, ”det tredje riket”, ägde propagandavärde för dem. Men under kriget tog Hitler faktiskt avstånd från termen och förbjöd den rentav.

Folke Schimanski, redaktionen