”Skeppssättning” är ett gammalt arkeologiskt uttryck för gravar i form av spetsovala stenskepp, ibland med indelningar i mindre rum vid för och akter. Skeppens avslutning utgörs ofta av högre resta stenar, från vilka relingslinjerna sjunker i en båge. Storleken varierar från någon meter till uppåt 50 meter som Gnisvärdskeppet på Gotland (Ales stenar i Skåne mäter 67 meter). Förutom de vanliga, väl synliga stenskeppen förekommer också skepp dolda inne i gravanläggningar. Den mest kända är kanske Lugnarohögen i Halland.

Gravarna är i allmänhet brandgravar och innehåller förutom brända skelettdelar – ofta lagda i keramikkärl – också mindre gravgåvor som knivar i brons eller järn. Inte sällan har anläggningarna också utnyttjats för senare begravningar, långt efter deras tillkomst. Det sägs till exempel att karoliner ska ha gravlagts i den enorma skeppssättningen i Blomsholm, Bohuslän.

Det är naturligtvis som frågeställaren säger, att det är formen som givit upphov till att skeppssättningar tolkats som stenskepp. Men faktum är att det finns exempel på begravningar i riktiga båtar redan under yngre stenåldern, under bronsåldern och framför allt under vendeltid och vikingatid.

Hur bronsålderns skepp sett ut i verkligheten vet vi inte. Det finns avbildningar av båtar på metallföremål, till exempel rakknivar, och inte minst på hällristningar. Utifrån dessa kan det antas att en mängd olika konstruktioner bör ha funnits; från kanoter (symmetriska i för och akter) till större skepp, där för och akter fått speciell utformning och där ofta en styråra syns.

Skeppen kan ha haft en mast, men det finns inga hissade segel återgivna på ristningar eller fynd. Under bronsåldern är segelanvändning belagd i medelhavsområdet, men till vårt område tycks segel ha introducerats först en bit in i järnåldern.

Bronsåldersbåtar borde finnas att upptäcka, dock knappast i salt vatten. Jag skulle gissa att framtida fynd kommer att göras i Vänern och Vättern. I England, längs Themsen, har man från bronsåldern funnit stora plankbyggda skepp, ja till och med hela skeppsvarv. Ingenting är emellertid känt beträffande hamnanläggningar eller båtuppläggningsplatser från bronsåldern. Även här kan nya inventeringar komma att påvisa sådana strandmiljöer.

Även om stenskeppen är bilder av båtar behöver inte detta betyda att båtarna är slutprodukten i ett symboliskt inriktat tankeled. Båten som begrepp kan i sin tur ha stått för någonting annat. Tänk på att skeppet var det största mobila föremål som fanns under bronsåldern, närmast en motsvarighet till våra rymdskepp. Kanske var det dess storslagenhet och dess mobilitet som var symbolikens mål, det vill säga som en resemöjlighet eller en cyklisk livs- och tidsuppfattning.

Jarl Nordbladh, professor i arkeologi vid Göteborgs universitet