Frågan om kontakt mellan geografiskt skilda indiangrupper har varit föremål för intensiv debatt inom både historia och antropologi. Den dominerande 1800-talsuppfattningen om relativt isolerade indianska folk har efterhand fått ge vika för teorier om långdistanshandel och spridning av kulturella impulser – tyvärr också med en hel del okritiska och spekulativa inslag. Att indianstammarna hade utvecklade regionala handelsnät vittnar de allra tidigaste europeiska kontakterna om. Folken i nordöst anpassade sig mycket snabbt till (och blev beroende av) den globala handeln med bäverpäls som fransmännen organiserade på 1600-talet.

När kapten Cook nådde Queen Charlotte Islands (British Columbia) blev han starkt irriterad över indianernas drivna handelsteknik. Ur det arkeologiska materialet kan vi härleda tidig långdistanshandel. Fynd från den så kallade Hopewellkulturen i Ross County, Ohio, (100 f Kr–400 e Kr) innehåller grisslytänder från avlägsna Rocky Mountains, obsidian från Wyoming, kvartskristall från Arkansas, koppar från den övre Michiganregionen, snäckor och mica.

Möjligheten till kontakter mellan azteker och siouxer anser jag obefintlig. Aztekerna nådde centrala Mexiko under 1200-talet och etablerade sin högkultur under 1300- och 1400-talen med impulser från toltecerna och mayafolket. Under storhetstiden nådde aztekernas pochtecas (handelskaravaner) norrut till Kalifornien och söderut till Honduras. Siouxerna var emellertid under denna tid en politiskt underordnad grupp i de nordöstra skogsområdena. De rörde sig under 1700-talet mot prärieområdena och blev så småningom – med tillgång till hästar och skjutvapen – en maktfaktor i den norra prärieregionen.

Christer Lindberg, docent i socialantropologi