Det tyskromerska riket, som försvann 1806, hade inga nationalfärger eftersom statlig enhet saknades. Dagens svartrödgula flagga (eller som tyskarna säger: svartrödgyllene) har sitt ursprung i de lützowska jägarna, en av de ”gerilla-kårer” som kämpade mot Napoleon på 1800-talet. De hade svarta vapenrockar med röda galoner och gyllene knappar.

Efter befrielsekrigen gjorde nationellt sinnade studenter en flagga av dessa färger. År 1848 antog förbundsdagen denna som nationalsymbol. Men sedan den tyska revolutionen lidit nederlag lades enhetsflaggan i malpåse. Det embryo som blev tyska riket, det nordtyska förbundet, antog en annan trikolor i svart, vitt och rött. Där symboliserade det röda Hansan och det svarta och vita Preussen. Efter det fransk-tyska kriget 1870–71 blev den svartvitröda flaggan nationalsymbol och 1890 det tyska kejsardömets officiella flagga.

Efter kejsarens fall bytte Tyskland flagga igen, det blev renässans för den svartrödgyllene. Men denna ogillades av dem som trånade tillbaka till kejsartiden, den symboliserade snarast weimarrepublikens brist på nationell konsensus.

Efter nazisternas maktövertagande återinfördes först den svartvitröda flaggan för att sedan (1935) ersättas med hakkorsflaggan. Efter tredje rikets fall och delningen av Tyskland återkom den äldsta nationalflaggan i både Väst-tyskland och Östtyskland, där den försågs med ett emblem bestående av hammare och passare. Sedan enandet 1990 har den svartrödgyllene flaggan accepterats av alla, utom högerextremister som ibland viftar med de svartvitröda färgerna.

Folke Schimanski, journalist