På sätt och vis har båda rätt i sina påståenden. I studentföreningen Verdandis småskrifter nr 470 beskriver Stig Lindroth bland annat glasets egenskaper: ”... någon kristallform existera ej och inte heller någon smältpunkt. Ett stycke glas som upphettas, mjuknas därför så småningom. Ett glas har således ett smält- eller rättare sagt ett mjukningsintervall, – en uppgift om att ett glas smälter vid 700 grader bör tas med reservation! Glas uppför sig alltså ungefär som en vätska, vilken vid lägre temperaturer är så seg (= har så hög viskositet), att den till det yttre verkar som en fast kropp. Kort och gott och paradoxalt: Glas är en fast vätska.”

Sammanfattningsvis kan sägas att om glaset är tjockare i nederkanten beror det troligen på att det vid monteringen placerats så. Om glaset skulle sjunka ned så mycket att man kunde se det med blotta ögat, så skulle det krävas en orimligt lång tid. Det är mycket svårt att tänka sig att detta fenomen kan förekomma i gamla hus. Men teoretiskt sjunker glaset och hastigheten bestäms av tiden, temperaturen och glasets sammansättning.

Med ovanstående har nytt bränsle kanske tillförts diskussionen mellan lärarkollegorna.

Pergöran Kihl, f d anställd på Surte Glasbruk