Enda kopplingen mellan forntidens assyrier och de assyrier som omtalas i egenskap av etniska och religiösa grupper i dagens samhälle är geografisk: båda kategorierna grupper har rötter i Främre Orienten, och huvuddelen av dem har vid något tillfälle kunnat lokaliseras till det forntida landskapet Assyrien (norra delen av nuvarande Irak samt sydöstra Turkiet). Det finns således inga belägg för att dagens assyrier och syrianer i Sverige är ättlingar i rakt nedstigande led till det ryktbara gamla krigarfolket.
Vad som hände med assyrierna efter Nineves fall år 612 och Harrans fall år 609 är okänt, men troligen råkade de ut för detsamma som flertalet besegrade folk i forntiden. De riksbärande skikten i samhället – det vill säga de som definierade sig som assyrier – blev antingen förvisade till ett annat land eller integrerade i erövrarfolkens härskarskikt, med vilka de i sinom tid kom att identifiera sig så till den milda grad att den assyriska identiteten blev politiskt oväsentlig. Bovarna i dramat är i så fall endast delvis de babylonier som dominerade Mesopotamien under halvseklet efter Nineves fall. Att assyrierna permanent försvann från den forntida historien kan minst lika mycket bero på det akemenidiska perserriket, som dominerade hela Främre Orienten från mitten av 500-talet till mitten av 300-talet och som infogade de flesta gamla riksbildningar och kulturfolk i det väldiga området inom sina gränser. Vad språket beträffar konkurrerades assyriskan (ett semitiskt språk) ut av arameis- kan kort tid efter rikets undergång. Däremot levde kunskapen om assyriernas historia kvar, och namnet Assyrien syftade även under kommande sekler på folkets gamla region.
Detta om forntiden. Långt senare, i modern tid, har beteckningen assyrier börjat användas om arameisktalande minoriteter i nuvarande Syrien, Turkiet och Irak, vilka bekänner sig till en särskild variant av kristendomen, nestorianismen. Denna leder sitt ursprung till patriarken Nestorios av Konstantinopel (död cirka 451 e Kr), vars åsikter om jungfru Marias status ledde till att han förklarades som kättare år 431. På 480-talet flydde många av hans anhängare österut till icke-romerska regioner, varför kristendomsvarianten har kunnat leva vidare in i vår tid. Särskilt under 1980-talet utvandrade många av dessa ”assyrier” till Sverige.
Lägg därtill att även en annan grupp invandrare stundom går under beteckningen assyrier. Det rör sig om syriansk-ortodoxa kristna från i första hand sydöstra Turkiet, huvudsakligen armeniskspråkiga. De kallas ibland syrianer,
ibland assyrier. När benämningen syrianer används sker detta i allmänhet för att betona kyrkotillhörigheten. Termen assyrier syftar i detta sammanhang snarare på nationalitet.
Dick Harrison
Docent i historia