Den moderna svenskans uppsättning av bokstäver härrör i stor utsträckning från den tid då man började trycka texter på svenska, 1500-talet. Ljud som senare uppstått – till exempel sj-ljudet – har aldrig fått någon egen bokstav, även om saken har varit på förslag ett par gånger. Och i en del fall har ett senare ljudsammanfall – som till exempel i kol och kål
– inte kommit att avspeglas i stavningen.
Det unga å-ljudet stavades under 1400-talet i de svenska handskrifterna med a, aa eller o. Skrivningen med a var ett
utslag av konservatism och speglade att å-ljudet i många ord var en utveckling från ett tidigare långt a-ljud: det gamla bat hade övergått till att uttalas med å.
Praktiskt nog införde det tryckeri som tryckte Nya testamentet 1526 en rätt systematisk stavning av å-ljudet: a med ett litet o ovanför. Den nya bokstaven blev en omedelbar framgång och har stannat kvar i svensk ortografi sedan dess, även om det har stått strid mellan bokstäverna å och o i stavningen av vissa ord, till exempel volm och vålm, men det är en annan historia.
I Danmark valde reformationstryckerierna en annan lösning när de standardiserade dubbel-a för samma ljud. Först strax efter andra världskriget gick danskarna över till det svenska ”bolde-å”, en nordistisk gest.
Ä- och ö-ljuden fanns i svenskan redan när språket började skrivas med latinskt alfabet på 1200-talet. Under medeltiden nyttjade skrivarna lite olika bokstavsformer som emellertid alla mer eller mindre tydligt gick tillbaka på a+e och o+e. Ofta skrev man ä som ett a med en krok ovanför och ö som ett o med ett streck igenom. Också här blev emellertid bibeltryckarnas lösning utslagsgivande. Efter tysk förebild använde man a och o med ett litet e ovanför, stående eller liggande med ryggen neråt. Detta var nog modellen också för den nya å-bokstaven. De danska tryckarna valde æ och ø.
Det lilla e ovanför a och o blev raskt standard i det svenska trycket men började under 1700-talet bytas ut mot dubbelprickar. Handskriften hade vid nya tidens början ofta markerat ä och ö med ett litet lodrätt streck (ungefär som akut accent) över a och o, ett streck som senare allt oftare dubblerades och bands ihop till en ”kråka”.
De nya tryckta bokstavsformerna byggde på denna handskrift. Dubbelprickarna användes särskilt i antikvastilen som samtidigt började ersätta frakturstilen. Men långt in på 1800-talet användes de gamla ä- och ö-formerna både i antikva och fraktur.
Det hände att en bok nyttjade de gamla bokstavsformerna i huvudtexten och de nya i kursiven. I en annan bok kunde det vara tvärtom. Vid 1800-talets slut hade dock de dubbelprickade bokstavsformerna segrat i trycket, och frakturen hade tjänat ut.
Bokstäverna å, ä och ö är onekligen karakteristiska för svenskan. Men även om de skandinaviska språken är ensamma om å så finns ä och ö också på andra håll – till exempel i tyskan, finskan, estniskan och ungerskan. Det har gjorts vissa försök att harmonisera de här bokstäverna mellan svenska, norska och danska, men bortsett från danskarnas storsinta uppgivande av aa har entusiasmen varit klen. Norrmännen kanske kunde tänka sig att offra æ men aldrig ø! (Ett ännu större klagorop brukar höras om någon föreslår att ordningen mellan de tre bokstäverna i de tre skandinaviska alfabeten ska harmoniseras.)
Visst är de här bokstäverna ett litet problem vid e-postande och annan internationell kommunikation, men det problemet skulle kunna lösas enkelt med lite god vilja från datorföretagen. Det ska vi verka för, tycker jag.
Ulf Teleman
Professor emeritus i svenska språket och före detta ordförande i Svenska språknämnden