Den normandiska erövringen av England innebar en förändring, men inte så stor som tidigare ofta hävdades. Om man läser Walter Scotts roman Ivanhoe verkar det som om England hade ockuperats av franska förtryckare och att ett etniskt krig rådde i flera sekler mellan de båda folken. Detta är helt fel. Nykomlingarna assimilerades tämligen fort med det anglosaxiska överskiktet, främst genom äktenskap. Efter ett par generationer tycks de även ha talat engelska, såvida de inte hade gods både i Normandie och England och föredrog de normandiska godsen som residens. Den verkligt stora vågen av franskt språkligt och kulturellt inflytande i England kom först under andra hälften av 1100-talet, när Henrik II från Anjou och hans söner Rikard Lejonhjärta och Johan utan land regerade. Därefter var en stor del av den engelska högadeln, och i synnerhet kungahuset, franskspråkig till sent 1300-tal eller tidigt 1400-tal.
De största förändringarna efter 1066 rörde snarare den världsliga och kyrkliga administrationen. Vilhelm och hans rådgivare överförde normandisk praxis till England, något som gick tämligen enkelt eftersom den sociala strukturen när allt kom omkring var likartad i de båda grannländerna. Den största innovation Vilhelm gjorde gällde riksstyrelsen. Här utnyttjade Vilhelm segern vid Hastings till att införa ett system som var ännu säkrare än det i Normandie och Frankrike. Alla, inte bara högadelsmännen utan också deras riddare, tvingades svära trohetsed direkt till kungen. De allra mäktigaste familjerna erhöll jordegendomar utspridda över flera delar av landet, så att inga starka regionala maktblock kunde uppkomma. Följden blev att England utvecklades till ett påfallande stabilt medeltida kungarike.
Dick Harrison
Professor i historia