Svar. Svaret på första frågan är nej. Det närmaste man kommer en eventuell officiell information om Jesu korsfästelse är en notis hos den judiske historikern Josefus, som hade nära relationer till kejsar Vespasianus och hans söner Titus och Domitianus (den flavianska dynastin 69–96). I sin stora bok Antiquitates iudaicae (”Judisk historia”, publicerad i
Rom på 90-talet e Kr) skriver Josefus om Jesus att ”Pilatus på anklagelse av vå­ra ledande män dömde honom till korset”.
Samma upplysning om att ”Kristus” genom procuratorn Pontius Pilatus led dödsstraff under Tiberius regering finns hos den romerske ämbetsmannen och historikern Tacitus (f 55) i hans historia om de romerska härskarna efter Augustus, Annales.

Det är möjligt att Tacitus har fått uppgiften från officiella register som han haft tillgång till när han skrev på 110-
talet, men ändå osannolikt. Den ges nämligen helt i förbigående i hans skildring av kejsar Nero och dennes behandling av de avskydda ”kristianerna”. Dessutom använder Tacitus ämbetstiteln ”procurator” för Pilatus, medan vi genom en latinsk inskription funnen i hans residensstad Caesarea (nu en utgrävningsplats några mil norr om Tel Aviv) fått veta att hans titel var ”prae­fectus” – något som borde ha framgått i officiella register. Troligen har Tacitus fått upplysningen från Josefus, vars arbete kom ut i Rom tjugo år tidigare.
Sannolikt kommer alltså inte uppgiften om Jesu dödsstraff ur några romerska register, utan var en del av det man visste och kom ihåg inom den judiska prästaristokrati i Jerusalem där Josefus växte upp på 40-talet e Kr.
Såvitt man vet fördes i Rom inga officiella register över avrättade personer i imperiets provinser eller samlades rapporter från deras styresmän om vilka personer de låtit avrätta och varför. Det fanns förvisso arkiv, räkenskaper och skriftliga rapporter i imperiets centrala administration, men mängden av skriftliga dokument i denna var långt mindre än i senare sekler. Och det som blivit bevarat av dessa en gång befintliga arkiv utgör i bästa fall en procent av en promille av det ursprungliga beståndet.
Man kan säga att den lokale romerske ämbetsmannens främsta uppgift, vare sig han var proconsul, legatus, praefectus eller procurator, var att driva in de skatter provinsen hade att betala in till kejsaren och att upprätthålla lag och ordning.
Romersk lag var bara av betydelse när det gällde processer mot romerska medborgare, och för övrigt hade guvernören vidsträckt fullmakt (latin: imperium) att bedöma ärenden och döma i dem efter eget omdöme. Lokalbefolkningen fick i stort sett behålla sina egna rättsinstitutioner och lagar för civilmål och enkla brottmål, medan grova och politiskt viktiga brott som krävde dödsstraff ofta förbehölls den romerske guvernören, som i provinsen Iudaea på Jesu tid.

Prefekten Pilatus uppgift var att skyd-­
da statens fiskala funktion genom att försvara provinsen mot angrepp utifrån och uppror och lokala banditer inifrån. (De två som korsfästes med Jesus kallas i evangelierna just ”banditer”).
Om någon person eller grupp bedömdes hota denna lag och ordning var det orsak nog för att ingripa med lagens strängaste straff, döden – gärna i förnedrande och avskräckande former.
En klassisk diskussion av frågor om romersk rättsskipning i relation till Jesus och andra i Nya testamentet finner man i Roman Society and Roman Law in the New Testament (1963) av A N Sherwin-White.

På frågan om dödsdomen över Jesus var ett justitiemord, en ”medvetet orättfärdig handling av rättsskipande myndighet” (Nationalencyklopedin), kan man svara både ja och nej.
Hade Pilatus trott på anklagelsen att Jesus var ledare för en upprorsrörelse och med dess hjälp velat göra sig till ”judarnas kung”, hade han sannolikt gripit och avrättat hans närmaste anhängare också – något romerska guvernörer aldrig tvekade att göra, när det gällde politiska revolutionärer och messiaspretendenter i spetsen för anhängargrupper. Men så skedde inte, vilket leder till slutsatsen att Jesus och hans anhängares messianska idéer bedömdes som politiskt ofarliga av Pilatus. Följaktligen var korsfästelsen av Jesus för den romerske prefektens del rätt mycket av ett justitiemord.
Å andra sidan är religiösa fantaster med stora anhängarskaror just i en religiöst bestämd kultur politiskt farliga. Ett sekels erfarenhet av att styra denna besvärliga judiska provins hade gett romarna flera exempel på det. Nu hade de styrande prästaristokraterna i Jerusalem under flera decennier efter att Herodes den stores son Arkelaus blivit avsatt som regent i Iudaea (år 6 e Kr) visat sig vara pålitliga samarbetspartner till romarna.
Det fanns alltså anledning för Pilatus att tro att delegationen av högre präster visste vad de talade om och hade rätt i att fången Jesus som de fört med sig till residenset den där fredagsmorgonen var en sådan politisk högriskperson som måste elimineras för ordningens skull.
I en rättsskipning som i övervägande grad är politik i domstolsform är det svårt att använda kategorin justitiemord; allt som tjänar statsmaktens intressen är ju rättfärdigt – även avrättningar där delinkventens personliga brottslighet inte är belagd.
Bengt Holmberg
Professor i Nya testamentets exegetik