Det finns flera olika metoder att sammanfoga två metalliska material, var­av lödning och smide är de äldsta. Vid lödning nyttjas en smält metallegering som bindemedel (lod) och fogar samman arbetsmaterialen.
När den brittiske arkeologen Leonard Woolley började sina utgrävningar av den kungliga gravplatsen i Ur i nuvarande Irak 1927 fann han i den orörda graven
tillhörande den sumeriska drottningen Puabis (cirka 2 600–2 500 f Kr) en skål vars handtag lötts fast. Det finns fler fynd från Mesopotamien där denna teknik an-
vänts, exempelvis svärd. Även i Egypten kände hantverkare till lödkonsten och för-
utom föremål finns det gravmålningar från Nya riket (1540–1070 f Kr) som skildrar lödning. Senare exempel är den romerske författaren Plinius den äldre (23–79) som i sin Naturalis historia beskriver hur lödning av guldföremål går till.
Ett annat sätt att smida är att hamra ihop överlappande fogar under stark upphettning i en ässja. Denna metod är känd från det forntida Egypten och det finns dessutom bronsåldersfynd från Irland som visar på teknikens utbredning. Metoden fungerar dock bäst för sammanfogning av mindre föremål, eftersom fogarna inte blir så starka.
Större föremål sattes vanligen samman med nitar. Under medeltiden nitades exempelvis de olika delarna i riddarnas hjälmar ihop och fram till andra världskriget nitades pansaret på vissa stridsvagnar. Detta kunde leda till förödande konsekvenser för besättningen; vid beskjutning lossnade ofta dessa nitar och flög omkring inne i vagnen.

Svetsningen har utvecklats ur en mängd upptäckter inom kemi och metallurgi, men de grundläggande förut­-
sättningarna för både gas- och bågsvetsning (där värmen kommer från en ljusbåge mellan arbetsstycket och en elektrod) uppstod när den brittiske kemisten Humphry Davy år 1800 skapade en ljusbåge mellan två elektroder kopplade till ett batteri, samt när hans kusin, Edmund Davy, 1836 upptäckte gasen acetylen.

Ett första patent på elektrisk svetsning togs 1865 av en britt och tjugo år senare skulle två ryssar, Nikolaj Benardos och Stanislav Olszewski, vidareutveckla bågsvetstekniken efter att ha arbetat i ett franskt laboratorium där de svetsat samman blyplattor.
Svetsen drevs av en ångmaskin och patent togs under åren 1885–87 i en rad länder, däribland Sverige. Ytterligare förbättringar utfördes av amerikanen Charles Coffin som 1890 utvecklade den första elek-
troden av metall. När elektroden smälte bildades en skyddande slagg vid fogen.
I början av 1900-talet forskades det mycket kring olika höljen till elektroden som skulle förbättra prestandan och bland andra svensken Oscar Kjellberg lanserade en metod där ståltråd doppades i en bland-
ning av silikat och kol. I slutet av 1800-talet utvecklades motståndssvetsningen; en elektrisk svetsning som utnyttjar värmeenergin från motståndet mellan materialen. I dag har utvecklingen gjort det möjligt att svetsa med laser, explosioner och ultraljud under vatten och i rymden.
Roine Wiklund
Lärare och teknikhistoriker