För alla som har läst om det vittnesmål som SS-officeren Kurt Gerstein gav den svenske diplomaten Göran von Otter 1942, eller sett bilder av massavrättningar av judar i Sovjetunionen, kan det tyckas som om förintelsen av judar över stora delar av Europa borde ha varit välkänd i andra världskrigets Sverige.

Men så var det inte. Företrädare för svenska kyrkan, säker­hetstjänsten och utrikesdepartementet (UD) fick information om vad som pågick 1942. I Sverige var dock tongångarna gentemot den tyska politiken mestadels lågmälda fram till krigets vändpunkt kring årsskiftet 1942–43.

Även därefter försökte regeringen och UD mörklägga eller vägrade bekräfta uppgifter om utrotningskampanjen mot judarna. Skälet var att man ville undvika missnöjesyttringar från Tyskland och störningar i relationen länderna emellan. Högt uppsatta svenskar fruktade att sådana skulle uppstå om man insisterade på att ta upp ”judeproblemet” till diskussion. Ett resultat var att den svenska översättningen av den polska exilregeringens redogörelse för de tyska övergreppen, som gavs ut i Sverige under kriget, beslagtogs av informationsstyrelsen.

Den amerikanske historikern Steven Koblik har studerat svenska politikers och myndigheters reaktioner på förföljelserna av judar under 1930-talet och krigsåren. Han skiljer i Om vi teg skulle stenarna ropa – om Sverige och judeproblemet 1933–1945 (1987) på information och fakta om Förintel­sen. Information om vad som pågick i förintelselägren och som den polska underjordiska rörelsen smugglade till London, nådde troligen den svenska säkerhetstjänsten.

Där­emot var det inte alltid säkert att säkerhetstjänsten lät uppgifterna gå vidare till UD, och även när de gick vidare var det inte samma sak som att de re­sulterade i en faktabaserad insikt. Flera svenska UD-tjänstemän blev under 1942 övertygade om vad det var som pågick, men samtidigt hade de svårt att ta informationen till sig. En sådan planmässig utrotning föreföll dem otrolig. Följden var att det officiella Sverige höll tyst. Ingen i regeringen eller på departementen informerade svenska folket om vad som pågick.

Det fanns andra käl­lor att tillgå, men de var inte alltid enkla att bedöma och värdera. På ett allmänt plan såg många svenskar Tyskland, nazismen till trots, som ett kulturland vars invånare var, eller borde vara, oför­mögna att begå ett brott av sådan omfattning och monstruo­sitet. Dessutom fanns det såväl i Sverige som på många andra håll kvar en omfattande misstänksamhet efter första världskrigets överdriva propaganda, enligt vilken tyskarna hade framställts som monster.

En svensk journalist med god kännedom om Baltikum förfasade sig 1943 över att judarna där inte längre fick gå på trottoarerna. Vid det laget hade förföljelserna sedan länge övergått i massmord, och i större delen av Baltikum fanns det då inga judar kvar.

Redan 1933 hade de första reportagen från koncentrationslägren publicerats i svensk press. Visserligen framgick det att dessa var allt annat än komfortabla, men steget från dem till förintelselägrens hemskheter var större än vad fletalet förmådde att förstå. Även ansedda BBC kyggade inför de uppgifter som sovjetiska myndigheter delgav efter att Röda armén befriat Majdaneks förintelse- och koncentrationsläger i juli 1944.

Det dröjde till oktober innan nyheten fick genomslag i Storbritannien. Där, liksom i Sverige, var det dock först i april och maj 1945 som Förintelsen blev allmänt känd. Det skedde tack vare brittiska och amerikanska text- och bildreportage från de koncentra­tionsläger som nyligen befriats. Reportagen fick ett enormt genomslag och chockade en hel värld.

Ulf Zander
Docent i historia