När medierna rapporterar om dagens omfattande ekonomiska kris jämförs den ofta med vad som hände i början på 1930-talet. Den dåvarande konjunkturnedgången ledde till påtagliga ekonomiska problem även i Sverige.
En kris kommer sällan på en gång utan det är ett antal händelser under en tid som tillsammans ger upphov till den. Depressionen på 1930-talet är inget undantag. Ofta nämns den svarta torsdagen 24 oktober 1929 på börsen i New York som den utlösande faktorn. Hösten 1929 hade präglats av en hausseartad börsmarknad på Wall Street och aktiekurserna nådde sin högsta punkt den 3 september. Miljontals amerikaner hade satsat oerhörda summor på de aktier som verkade stiga för evigt. Men när bubblan sprack utbröt säljpanik. Vid slutet av november hade investerarna förlorat 100 miljarder dollar och börsvärdet sjunkit med 40 procent. Den ekonomiska depression och arbetslöshet som blev följden – och som kom att prägla decenniet – spreds till Europa, där även Sverige drabbades.
Sverige var vid den här tiden en utpräglad jordbruksnation och krisen påverkade näringen hårt. Priset på ett flertal jordbruksprodukter, bland annat spannmål och betor, sjönk kraftigt på grund av utländsk konkurrens och en stor del av småbrukarna hamnade i nöd. Samtidigt sjönk exporten av andra viktiga svenska produkter som järnmalm och pappersmassa med 80 respektive 30 procent från 1929 till 1932. Det stora importöverskott som blev följden av prissänkningar utomlands ledde till att valutareserven blev hårt ansträngd. Efter att England 1931 lämnat guldmyntfoten gjorde Sverige detsamma. Ett uttryck för det instabila ekonomiska läget var de kraftiga räntevariationerna (3 till 8 procent) åren 1928–32.
Depressionen medförde att arbetslösheten steg brant och konflikterna på arbetsmarknaden blev fler än tidigare, bland annat på grund av lönesänkningar. Den konflikt som gått till historien är när inkallad militär öppnade eld mot demonstrerande arbetare i Ådalen den 14 maj 1931. Fem människor miste livet. Bakgrunden till protesterna var att strejkbrytare satts in av Graningekoncernen.

1930-talets kris präglades även av Kreugerkraschen. Finansmannen Ivar Kreugers imperium visade sig vara överbelånat och bankerna krävde återbetalning av stora belopp. Kreuger klarade inte situationen och begick (med stor sannolikhet) självmord i Paris 12 mars 1932. Bankerna klarade sig genom att staten gick in med pengar för att förhindra konkurser. Det har uppskattats att 230 miljoner kronor – vilket motsvarar 6,4 miljarder i dagens penningvärde – var det nominella värdet på svenska placerares Kreugerpapper 1932. Aktieägarna blev lottlösa och många privatpersoner hamnade i misär. Den dåvarande statsministern C G Ekman tvingades avgå sedan det uppdagats att han hade fått ett mycket större partistöd från Kreuger än vad som tidigare sagts.
En ny ministär under Felix Hamrin tog över fram till valet 1932. Vid detta val fick Sverige för första gången en vänsterinriktad majoritet i valmanskåren. Mandatfördelningen gick dock till de borgerligas favör i andra kamma­ren, men krisen inom jordbruket gjorde en borgerlig koalitionsregering omöjlig. Det blev socialdemokraterna som under ledning av Per Albin Hansson fick bilda minoritetsregering.

Arbetslösheten blev allt värre och 1933 var antalet personer utan arbete uppe i 187 000, den dittills högsta siffran i Sverige. Tiggeriet ökade. Den sittande regeringen svarade med att instifta så kallade beredskapsarbeten med marknadsmässiga löner. Det handlade om att bygga allmänna vägar, hamnar, flygfält, och så vidare.
Krisen inom jordbruket förvärrades och tankar på tullskydd framfördes av jordbruksminister Per Edvin Sköld. Förhandlingar mellan socialdemokraterna och bondeförbundet resulterade i en krisuppgörelse i maj 1933 som kom att kallas ”kohandeln”. I huvudsak innebar överenskommelsen att man skulle försöka få ner arbetslösheten med statsanslag, till exempel genom bostadsbyggande och jordbruksstöd. En mera protektionistisk linje med högre importtullar blev resultatet, till exempel infördes en avgift på margarin som gjorde det inhemska smöret mera konkurrenskraftigt.
Tecken på en konjunkturförbättring kom i slutet av 1933. Importen var visser­ligen fortfarande hög, men nu växte exporten ordentligt, bland annat av järn och järnmalm och då speciellt till Tyskland och andra länder som rustade. Det omfattande bostadsbyggandet fick ner arbetslösheten och reallönerna steg. Uttryck som ”folkhemmet” och ”välfärdsstaten” lanserade av Per Albin Hansson och gav framtidstro och hopp om bättre levnadsvillkor.

Under andra halvan av 1930-talet kan krisen i Sverige ses som överstånden. Riksdagen fattade 1934 beslut om en statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring (frivillig) och en lag om folkpension antogs av riksdagen 1935. Bankerna som fått hjälp av staten gick bättre och 1936 hade Skandinaviska Banken, som drabbats hårdast av Kreugerkraschen,återbetalat sina statliga lån.

Torbjörn Sundquist
Antikvarie på Kungl. Myntkabinettet