SVAR Hannibals tåg över Alperna har fascinerat människor i alla tider. Genom att leda en stor armé över de svårforcerade alppassen förde han konflikten mellan Rom och Karthago från Spanien – där den inletts genom hans erövring av det romerska intresseområdet mellan Ebro och Pyrenéerna – över till romarnas kärnland, Italien, och inledde därmed det andra puniska kriget (218–201 f Kr). Rom lyckades först efter fjorton års strider driva Hannibal ur Italien och till sist besegra honom i Afrika.
Förutsättningarna för Hannibals bedrift diskuterades av antika författare, av vilka några fann gudomligt ingripande vara den enda förklaringen. Men historieskrivaren Polybius (död cirka 120 f Kr) påpekar att galliska arméer upprepade gånger tidigare passerat från Rhônedalen till Poslätten. Hans skildring utgör tillsammans med den kring Kristi födelse verksamme Livius våra enda källor av värde. Livius baserade sig i huvudsak på Polybius, med vissa smärre tillägg. Det är alltså föga förvånande att deras uppgifter i flera avseenden är identiska.

Sedan Hannibal gått över Rhône (troligen i början av september 218), tågade han uppför floden. Efter fyra dagar kom han fram till mynningen av bifloden Isère. Därifrån fortsatte han genom tricastinernas land, längs vocontiernas gräns, in i tricoriernas land fram till den svårpasserade floden Durance. Efter cirka 150 kilometers marsch nådde han Alperna. Nästa dag besegrade han de i trakten boende allebrogerna och senare ett annat galliskt folk. Den nionde dagen av alpövergången nådde han det högsta passet och slog läger i två dagar.
Härifrån visade Hannibal utsikten över Poslätten för sina trupper. Nedstigningen blev brant och svår, och fyra dagar måste ägnas åt att bana väg. Kring mitten av oktober, efter femton dagar i bergen, nådde karthagerna Poslätten i insubrernas (Polybius) eller taurinernas (Livius) land.
Att det finns felaktigheter i denna beskrivning är uppenbart. Fyra dagsmarscher kan inte ha varit nog för vägen från Rhôneövergången (i trakten av Avignon) till Isère, varför man föreslagit att de antika författarna misstagit den sydligare belägna Durance för Isère. Efter hand har man så gjort gällande att den ena efter den andra av de antika floderna givits fel namn, och sedan mitten av 1800-talet hade nära nog alla pass i de franska Alperna pekats ut som Hannibals marschväg. De av Livius nämnda folkslagen är av föga hjälp, då våra uppgifter om deras boplatser är vaga och betydligt senare.
Vad vet vi då om Hannibals väg över Alperna? Egentligen nästan ingenting. De oftast framförda förslagen är följande:
1. Längs Isère till Grenoble, längs Drac och Durance, över Mont Genèvre och Dora Ripariadalen till taurinernas land (Turin).
2. Längs Isère och Arc, över Mont Canis och Dora Ripariadalen till taurinernas land.
3. Längs Isère nästan till flodens källor, över Lilla S:t Bernhard och Dora Balteadalen till insubrernas land.

Än i dag vandrar entusiaster i Hannibals fotspår i förhoppning att lösa problemet. Intresserade kan exempelvis läsa Fiende till Rom av Leonard Cottrell (som följer en sydligare väg uppför Rhônes biflod Drôme till Durancedalen) eller Stanford Alpine Archaeology Project under ledning av Patrick Hunt (som förespråkar en variant av väg 2 ovan).
Men oavsett vilken väg Hannibal följde, blev framgången dyrköpt. Han förde 38 000 fotsoldater och fler än 8000 ryttare upp i Alperna, och endast 20 000 man och 6000 ryttare kom helbrägda ned på Poslätten. Hur många av de 37 elefanterna som kom fram vet vi inte. Ett antal måste ha gjort det, för de spelade en viktig roll i slaget vid Trebia senhösten 218. Hur de klarade alpövergången är oklart, men medan Polybius och Livius upprepade gånger talar om förolyckade hästar och dragdjur, får vi om elefanterna endast veta att de mot slutet av marschen ”farit illa av hunger”.
Örjan Wikander
Professor emeritus i antikens kultur och samhällsliv